iiidaidaida

Idag hade jag min sista ridlektion i ersmark. Troligtvis den sista någonsin.

Känns rätt konstigt och sorgligt att tänka på måste jag säga. Jag har ridit där en gång i veckan ända sen jag var nyss fyllda elva år. Det är där som jag red helt själv för första gången. Det är där takten i traven hittades. Där det första hindren hoppades. Där jag ramlade av från hästryggen första gången. Där det där magiska samspelet mellan häst och ryttare upplevdes. Ja det är helt enkelt på KDRF som jag lärt mig att rida.

Både hästar och människor har kommit och gått. Vissa har gjort mer intryck än andra. Jag var elva. Idag är jag nitton,nästan tjugo. Under denna nioåriga period har både jag själv och mitt liv förändrats enormt och konstant. Men trots all denna förändring har jag alltid åkt till ridskolan en gång i veckan. Den har alltid funnits i mitt liv oavsett hur livet annars sett ut. Hästar är för mig inte bara en hobby. Det är terapi för själen. En flykt undan verkligheten.

Min verklighet idag är att jag inte kan rida längre då jag flyttar till Norge. Ikväll sa jag hejdå till mina lag och träningskamrater -d.v.s inte bara människor utan även hästar.



Världens bästa Urchin.